Auckland 20101118

Det har blivit dags att packa väskorna för att resa tillbaka till Sverige igen. Sista inlägget blir en hälsning. Maria skickar en jättekram till sin son Adrian, plus kramar till Elisa, Leo, Hampus, David och Emelie. Och deras föräldrar!Affe längtar efter sin fru Aysel, sin dotter Elisabeth och sin son Kevin.Vi ses snart. Puss och kram! Daniel längtar också hem till sin nygifta fru Yan och sina tjejer Fanny och Felicia. Jag kommer hem efter tennisen på lördag :) Härligt!

Auckland 20101116

Catching up without Ketchup, men med Fyris Senap.

Det här är familjen Salter utanför sitt hus i Beachlands Auckland. Killen längst till höger heter Nicholas och han är min syssling från England. Sedan några år tillbaka bor han på Nya Zeeland med sin fru Tash, som är Kiwi och tillsammans har de en dotter som heter Isabella och en, den kraftiga kalufsen till trots, ganska nyfödd son som heter Zane. Brevlådan som föreställer en delfin har Tash pappa snickrat i plywood. Man kan säga att han är en fena på att snickra.

Det rådde oklarheter kring när jag och Nicholas senast sågs. Jag tror själv att det var för tolv år sedan i Dubai, men han hävdar att vi setts sedan dess. När vi stod där vid grillen inför den typiska Kiwi BBQ:n så tyckte vi båda att det kändes som igår och att ingen av oss åldrats det minsta. 

Här ser ni Zane. Otroligt gullig och skrikfri baby. 

Familjen har slutat att räkna dagar så han sägs vara sju veckor.

Isabella, som för dagen sprang runt i en snövitklänning, är 3 å ett halft och mitt inne i en jag vill bestämma själv hur jag vill ha det period. Många vuxna som man träffar har ju som bekant aldrig lämnat denna fas.

En klassisk fördelning av arbetet med en grillande man och en fru som fixar allt före och efter själva grillandet resulterade i en härlig middag. En trogen läsare av bloggen vet redan att jag fört in senap i landet och den smakade bra till korvarna.

Efter maten lämnade jag några presenter från Sverige.Zane fick ett par sparkdräkter med tre kronor på och Isabella en Pippi Longstocking bok med tillhörande peruk Hon ville genast höra boken, men håret tyckte hon att Nicholas skulle ha istället. 

Kvoten rödhåriga på ön hade ökat med 100%

Auckland 20101115

Hade Auckland legat i Sverige så hade det hetat Åkland. Herre gud vad folk kör bil här och den kollektiva trafiken ser man inte mycket av.

Ofta när man reser utanför Svedala så hittar man en och annan Saab eller Volvo. När vi var hemma hos vår lärare Grace och filmade så visade hon oss ett annat svenskt fordon som hon parkerat i skafferiet.

Efter att ha tagit bilen till en mataffär så såg vi ännu ett spå av hemlandet.Nu har det kanske blivit dags att runda av här, eller vad säger ni? ;)

Coromandel 20101114

Längs med vägen mellan Coromandel och Whitianga så hittade vi en liten marknad med lokalt odlat och tillverkat.

Man kunde köpa direktpressad juice, korvar, bröd, marmelad, walnötter och oljor.

Här står en man och säljer Manuka honung med sju olika smaker. Honungen får sin smak när biet får umgås med en viss sorts blomma, men jag ångrar att vi inte frågade hur en sort då kan smaka kanel. Manuka honungen är känd över hela Nya Zeeland och den är inte bara bra att äta, den används som salva för att smörja på huden och på sjukhusen här brukas den för att få läka öppna sår.

Coromandel 20101113

Några minuter utanför Coromandel så finner man Driving Creek Railway.Denna smalspåriga skapelse började keramikern Barry Brickell bygga för trettio år sedan, för att kunna frakta lera från bergen. Idag så åker turister i vagnarna.

Spåret är ett par kilometer långt och via flera växlar och tunnlar så klättrar vagnarna upp till svindlande höjder med magnifik utsikt

Det är näst intill ofattbart att man lyckats bygga det här spåret i denna svårtillgängliga terräng. I bergssidorna längs med spåret ser man spår av de arbetare som varit här har svalkat sig med

Det här är konstruktion, konst och klimatmedvetenhet i en skön treenighet. På resan som går genom tät vegetation så får man se många av Nya Zeelands olika träd och växter och genom det här projektet så är skogen skyddad från framtida skövling.

Auckland 20101112

Här står han ju, Mr.Ayson, i en traditionell pekbild pekandes på ett av de 9000 träd som eleverna på Meadowbank Primary School har planterat. Det är en mycket stolt rektor som vandrar oss runt på skolans enorma område.

Mycket av maten på skolan kommer från de egna odlingarna. Med bara ett par frostnätter per år så inser man att förutsättningarna är aningen bättre än hemma.När barnen själv får gröna fingrar så väcker det inte bara ett intresse för hållbar utveckling och miljötänk, många har också börjat äta grönsaker.

Även elevernas kläder går i grönt. Här är de ute och tränar tennis.

Här följer en text som jag saxat från Wikipedia. Men det är inget hemligt material som följer. Det här är inte Wikileaks, det är Kiwileaks. Koru är māori och betyder ögla[1] eller ring[2]. Det är en spiralform som bygger på formen hos ett nytt outsprunget blad hos en silverträdormbunke (lat.: cyathea dealbata, māori: kaponga). Detta blad symboliserar nytt liv, växande, styrka och fred[3]. Det är en symbol som är införlivad i māorifolkets bildkonst, i bensniderier och tatueringar. Koruns cirkelform hjälper till att uttrycka föreställningen om oavbruten rörelse medan dess hoprullade inre ger en antydan om återgång till utgångspunkten

Efter det inspirerande besöket på den gröna skolan så bilade vi drygt två timmar till staden Coromandel, som ligger på en extremt grön och kuperad halvö öster om Auckland.

Auckland 20101111

Nu är det hjul igen. Kickbikes och skateboards ser man många på skolan.Här är en praktisk förvaring under lektionstid.

Eftersom det håller på att bli sommar här på Nya Zeeland så är det väldigt svårt att tänka sig att vi samtidigt närmar oss julen. Många restauranger börjar skylta med att de har öppet på juldagen och några har även börjat med juldekorationer.

När vi gick in på ett café på Bucklands Beach så fann vi den här killen från Syrien mitt i arbetet med att klä sitt livs första julgran. Han var lite osäker på hur man skulle göra med allt glitter och frågade oss om han gjorde rätt.

Det blev kväll och vi promenerade förbi den här maffiga installationen och nu kändes allt plötsligt så självklart. Ganska snart kommer man att fira jul här på andra sidan jordklotet, men en sak är säker, den blir inte vit.

Auckland 20101110

En grupp med lärare från Sverige är också på besök på Bucklands. När det är dags att åka hem så ger dom rektorn en svensk bordsflagga, boken Mio min Mio (på engelska) en cd med Abba och en liten Dalahäst.

Det bor väldigt många människor från Asien i Nya Zeeland och det finns hur många asiatiska restauranger som helst. I förrgår åt vi Thai, igår Malaysiskt och idag så var vi på Sushi Train. Det är ett Sushiställe där bitarna ligger på tallrikar som åker runt på ett band. Man ser på tallrikens färg hur mycket maten kostar.

När jag skulle åka till Nya Zeeland så tänkte jag att det fortfarande är vår där och att jag inte skulle behöva ta med mig varken solfaktor eller hatt. Men så fel jag hade. Hålet i ozonlagret är som störst just nu och just över Nya Zeeland.Om man inte har skydd så bränner man sig redan efter tio minuter.Idag köpte vi solskydd. Vi hade tänkt att det kanske räckte med att vi köpte faktor 15, men det visade sig att det inte fanns någon så svag. Den svagaste vi kunde hitta var 30+. Nu fattade vi hur viktigt det är.

Auckland 20101109

Jag minns att när man var liten och gick i skolan så var lärarrummet en förbjuden och lite spännande plats. Nu befinner vi oss i ett sådant rum, fast på andra sidan jordklotet. Kanske är det därför som det känns så välkomnande och upp och ner.Här bjuds vi på ett Morning Tea och en buffé av kakor som sent ska glömmas.

Nej, det här är inte en bild från den svenska olympiernas samling. Barnen i Bucklands Beach bär en blå-gul skoluniform. Många går omkring barfota, men de verkar inte känna till vår egen skolösa mystomte Ernst Kirshsteiger.

Efter filmningen i skolan så åkte vi ut till den norra spetsen av Bucklands.Vi följde en skylt som pekade mot en utsiktsplats och via en väldigt brant trappa så nådde vi den här fantastiska stranden.

Tidvattnet stod lågt och vi hittade många häfta stenar och snäckor. Här håller jag i ett av de tusentals ostron som satt fast på klipporna.

Auckland 20101108

Jag var lite orolig för hur det skulle gå. Tullen i Nya Zeeland gör väldigt klart för en att man riskerar upp till fem års fängelse om man försöker smuggla in livsmedel i landet. I min resväska hade jag några burkar med Fyris Senap, som jag tänkt att ge bort till min kusin Nicholas, som bor i Auckland. Bäst, menar tullen, är att inte chansa utan deklarera vad man har och hoppas på det bästa. Jag måste säga att mitt möte med tullaren blev ganska förvirrat.Han tittade på min blankett och undrade vad det var som jag ämnade föra in.

- Senap, svarade jag.

- Hur mycket, undrade han då och rynkade pannan.

- Bara ett par burkar, sa jag.

- Va, hur mycket betalde du för dom, undrade han med en väldigt rynkad panna.Då förstod jag att han hade läst om min tv-utrustning, som på pappret är värd 500 000. Vi skrattade båda och han sa att det var lugnt med senapen.

På måndagen (idag) har vi jagat rätt på ett stativ till min filmkamera. Via Tv New Zealand så fick jag kontakt med en fotograf som hade rejält med utrustning i garaget på sin villa. Han sa att han blivit blåst tidigare och behövde därför ta ett kort på mig. Lite nyfiken blev jag på hur hans fotoalbum ser ut. Men nu har jag i alla fall en kontakt, så är du utan stativ i Auckland så vet jag ett ställe.Klara hos stativmannen så åkte upp på Mount Eden. (Har inte hunnit läsa på, men tror att det är en gammal vulkan). Här uppe får man en fantastisk vy över Auckland.

Imorgon ska vi börja filma skolan, Bucklands Beach Intermediate School. Vi ville åka förbi redan idag, för att inte behöva köra vilse och komma försent till vårt möte med rektorn imorgon bitti. När vi gick runt skolan och kikade så hittade vi en ung lärare som hette Jonathan och som gärna guidade oss runt och berättade om deras verksamhet. Stället känns kanon och de har väldigt färgrika och fina klassrum.

Rummen på vårt motell har både Brödrost, kylskåp, micro, vattenkokare och the Holy Bible. Vi passade på att handla lite på en supermarket. För min del så blev det chips med smak av Marockansk citronkyckling, Feijoa juice (annanas-guava) och lite torkat kött. Jag vet inte varför jag alltid väljer märkliga och nya smaker, men det kanske någon kan analysera.